happ. Ännu en dag över skulle man väl kunna säga. Onsdagar, veckodagarnas mitt, hälften gjort - hälften kvar. Exakt 2 veckor till julafton och exakt 1 vecka och 6 dagar kvar till thompa är i sverige igen. Det är lite så att det inte finns någon mening att gå på bussen längre om morgonarna, eller gå till matsalen i skolan. Inte ens lägga sig på kuddanra i entrén. Nej det känns inte som om jag har lust till någonting när han inte är här. Och jag hatar den känslan. Jag verkligen är livrädd för att bli beroende av en enda människa. GUD! jag som alltid brukar vara så glad och bara lyssnar på mysiga skrattlåtar, eller partymusik så det dundrar i högtalarna. men jag sitter istället hemma nu för tiden och läser en sorglig kärleksroman och lyssnar på tråkiga depplåtar. WTF JAG BEHÖVER HA SJUKT KUL ISTÄLLET! damp.

Jaja, nu försöker vi oss på att göra resten av inlägget lite mer, glatt.
Jag satt på bussen hem, och en kvinna skulle kliva på med sin rullator/rollator...? aja, men hon orkar den inte och jag ser på henne hur besvärad hon blir, så en man kliver snabbt fram och hjälper henne, och hon blir genast mycket gladare igen. Och då tänkte jag, varför går vi runt helt ouppmärksamma på allt runtomkring? vi kan ju ge folk så mycket glädje av bara ett litet hej liksom. Tänk! dom kanske har haft väääärsta deppdan, typ ungarna är på dåligt humör, julen är påväg och de kanske har dåligt med pengar, morsan kanske har hamnat på sjukan eller de insåg precis att fan, jag glömde tamed påsen med mat till grannen som jag lovat. Osså ba råkar man kila förbi dem och säga "hej" då kanske de blir lite gladare. vad vet jag? bara ett konstaterande.