En krönika som jag nästan hade glömt bort trots att den sitter uppklistrad på min dörr. Det är så sjukt värt att läsa hela. Så ta dig lite tid. För jag kan praktiskt taget lova dig, du kommer att känna någonting iallfall.

Vi glömmer bort pojkarna. Ni glömmer bort pojkarna. Förstår ni inte det? I all iver att slå slag för flickorna glöms de bort. Pojkarna. I åratal har det kämpats för flickorna i svenska medier. Och missförstå mig inte nu, flickorna behöver lyftas fram. Hyllas. Tyckas om. Allt det där som saknats på grund av att generationer av män förtryckt skiten ur kvinnor världen över. Alla kampanjer som syftar till att lyfta fram och bygga upp unga flickor är både nödvändiga och beundransvärda.

Men hur är det med pojkarna?

Var det bara jag, eller var det en jävla kamp att överleva skolan, livet, meningen med allt även för oss pojkar? Var oron att passa in, rädslan att inte vara snygg nog, rolig nog, häftig nog, bara nåt som tjejerna kände? Var det så? Är det verkligen så? Är alla pojkar lyckliga ungar som det räcker att rufsa om håret lite på för att de ska må bra? Äh, ryck upp dig nu, killen. Sluta larva dig. Du gråter väl inte? Be a man for fucks sake. Jag tror att vi glömmer bort pojkarna. Att inte passa in, att inte veta var man hör hemma har inte med kön att göra.

Framför allt inte i Sverige.

De svenska flickorna är starka, stolta och alldeles underbara. Självsäkert tar de sig an världen på ett sätt som inte har nån motsvarighet nån annanstans. Och visst finns problemen där, det är inte det jag säger. Kraven finns där. Flickor, för det är nästan alltid flickor, skär sig i armarna och får ätstörningar.

Allt medan pojkarna glöms bort.

Var fjärde person med ätstörning är kille. Så är det idag. Kraven på att vara snygg, rolig och duktig på alla jävla sätt som finns är lika jobbig för killarna. Ni måste förstå det.

Eller kanske är det så att vi pratar om mig. Ok, säg att det är så. Låt oss göra det då. Vi pratar om mig.

Hela mitt liv har handlat om en vilja att passa in. Och en gnagande oro att jag aldrig kommer att göra det. Hela skoltiden handlade om att gå på äggskal. Rädslan att hamna utanför överskuggade allt annat. Trots att jag inte var mobbad skulle jag beskriva min grundskoletid som en enda lång pina. Stressen att duga, passa in, vara rätt, var fruktansvärd. Är fruktansvärd. Är den inte det?

Och är det bara nåt som tjejer känner? Tror ni verkligen det? Näää, men killarna mår bra, de har ju sin innebandy och grejer, de behöver fan inte klappas på.

De behöver ingen som säger att de duger.

Inga kramar.

Och vi som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela hö-hö-hö-mentaliteten i omklädningsrummen?

Eller de flickor som vet att de aldrig kommer publicera bilder på sig själva i ”dagens outfit” på nån blogg.

Vad gör vi med dem?

Kan vi inte bara enas om att det är ett helvete att växa upp? Kan vi inte bara säga att grundskolan är en tid som de flesta minns med hat? Nio år av umgänge med samma omogna människor gör att livet blir en kamp, oavsett om du är kille eller tjej, Så är det bara. Det handlar inte om kön.

Hur är det med alla dem som går i gymnasiet men aldrig varit i närheten av att kyssa någon? Vad gör vi med alla dem som sitter och garvar med när deras kompisar berättar om deras senaste hångel trots att de själva aldrig kommit närmare en kyss än en puss på ett party i mellanstadiet?

Vad gör vi med dem?

Jo, jag ska tala om vad ni ska göra. Ni kan fullkomligt strunta i dem. För nånstans i slutändan löser det sig. Det gör det. De som kämpat lyckas till slut. De tar revansch. Det handlar aldrig om hämnd. Det handlar om att bevisa för sig själv att man duger.

Det ordnar sig till slut. Det gör det. På vägen träffar man till slut nån som hånglar upp en mot en vägg. Det blir som man tänkt sig, om än lite senare. Oskulder förloras, självförtroenden byggs upp.

Man inser att man är en av dem som aldrig kommer passa in, men man inser att man duger ändå. På nåt sätt.

Jag började den här texten med att vilja slå ett slag för pojkarna, men jag inser att det inte handlar om det. Det handlar om oss alla, goddamnit. Det är ett rent helvete att växa upp. Är man inte för smal så har man för stor näsa eller för fula skor. Alltid är det nåt.

Grejen är att det ordnar sig till slut.

Du kommer träffa nån som älskar dig för den du är.

Du kommer träffa nån som tycker du är underbar.

Jag lovar.

Jag har insett att min senaste kyss: var en ganska mysig en, men inte så speciell som man kanske önskar.
Jag har insett att: det inte finns någon som kan berätta för dig vad du ska göra, eller ge dig någon sorts frälsning. Allt måste du komma på själv, man måste bara vänta på att det ska hända.

Jag har lärt mig: att de som du har runt dig speglar dig själv.
Jag lyssnar på: indie, akustiskt och house.
Jag pratar: när jag har något att säga.
Jag tycker om: när man får tillbaka lika mycket som man ger.
Jag avskyr när folk: klagar utan att göra någonting åt det.
Min första bästavän: emma.
Bästa tiden i mitt liv var: all den tid jag spenderade med de jag tyckte bäst om.

Jag har missat: allt jag valt att inte göra.
Om jag fick en sak i hela världen: skulle det ta alldeles för lång tid att lista ut vad det skulle vara.
Jag är: en person vars känslor överstiger förståndet.

När jag borstar tänderna: kollar jag alltid om de blir vitare för varje gång.
När jag lagar mat: sölar jag oftast ner mer än jag städar. 
Jag tänder på: killar som har en passion och är engagerade i det som betyder något. 
Det sexigaste är: nydushade killar i nerhasad handduk. 
Jag är rädd för: att känna att jag inte levt tillräckligt.

Den värsta känslan är: väntan på någonting osäkert.
Den bästa känslan är: att känna att någon faktiskt behöver en i sitt liv.
Jag är bäst på: att hitta på secondhandbutiker.
Jag är sämst på: att hantera mycket pengar.
Om jag var ett djur skulle jag vara: en myrdrottning.
Jag kommer nog alltid att vara: en person som har svårt att bestämma sig för vad jag vill.
Det finaste som finns är: tillgivenhet.
I sommar: fick jag mitt första seriösa jobb.
Sist jag verkligen grät var: så länge sen att det faktiskt oroar mig. 
Jag kan inte: gråta. Hur mycket jag än försöker. (Bortsett från när jag tittar på filmer)
När jag vill tänka: stänger jag in mig och lyssnar på piano.
Min mobiltelefon är: väldigt dålig.
När jag vaknar på morgonen: väntar jag tills det blir ljust innan jag kliver upp. 
Just nu tänker jag på: nästa fredag. 
Bebisar är: dryga, dreglande, skrikande små monster som har en tendens att charmera alla äldre och ha världens sötaste utseende, vilket gör att vi faller som käglor allihop. 
Idag har jag: sett filmer.
Ikväll ska jag: gå ner till min mamma och göra mig klar för morgondagen som innebär att jobba. 
Imorgon kommer jag: jobba.
Jag vill verkligen: att allt ont ska föra med sig något gott.