Happ! nu har han farit! eller ja, inte riktigt än. Kl 07.00 lämnar han sverige och kommer inte hem förrän dan före julafton. Jag kommer verkligen att sakna honom. Men men, han är väl inte borta i all evighet om vi ska se det från den ljusa sidan. Men grejen är ju att det är sjuuuuukt  jobbigt! så detta blir två veckor i slow-motion.

Sen tänkte jag på en annan sak när jag promenerade ner från pappa alldeles för ett tag sen. Det här med hur man kan känna sig så hemma på ett ställe när man bara bott här i 3 år. Det här med att man vet precis vart man ska gå, nästan så att man kan blunda, man har gått på samma gata så pass många gånger, man har sett samma saker nästan varje dag. Man nästan flyttar ihop med hela stan när man flyttar till ett nytt ställe.
Det är verkligen något med att gå i mitten av gatorna på kvällarna, när ingen annan är ute. När man får känslan av att det bara är man själv i hela världen som går på den gatan just då. Det är helt underbart att känna att man nästan kan göra vad man vill utan att någon ser. Haha det är lite som brittan säger  "Det är väl bara så att jag älskar känslan av att vara påväg någonstans."