Jag skulle vilja gå rakt. Upprätt. Men det känns som jag kryper. Som jag ålar mig fram. Men jag håller huvudet högt, jag är inte rädd. Jag vet var jag står.
Varje dag nu, är lite av varsin evighet, jag väntar på något som jag inte vill vänta på. Jag andas lite tyngre varje gång något påminner mig.
Jag vill bort härifrån, till en ny stad. En ny början. Jag är trött på allt. Alla. Det enda som håller mig vaken är tanken på vad som händer sen. Längtan till frihet.
Jag har en liten dröm. Ett litet ljus som jag håller kärt. Det lever bara lite nu. Men det lever. Och jag hoppas att det brinner starkt snart. För jag vill det. Jag väntar på det.