Stockholm.

bara namnet talar för sig själv.

Jag trivs bajsbra i stockholm har jag kommit på, och någon gång i livet vill jag kunna säga "ja, jag har bott i stockholm".
Jag hade på något sätt i bakhuvudet känslan av att - när jag bokade biljetter till oskar linnros extraspelning den 18 aug på mosebacke - det är för bra för att vara sant.
På tisdagen åker jag ner tidigt som fan från härnösand - dygnade då tåget gick 05.05 och var framme i stockholm halv 10, den dagen spenderar jag för mycket pengar än vad jag ville, men jävligt nöjd är jag. Dagen efter träffade vi två polare till carro och amanda och senare på eftermiddagen ställer vi oss utanför mosebacke till insläppet 17.00.

Där står vi inne på mosebacke, glada som fan, längst fram vid staketet och tycker att fan va lyckat. Det visar sig dock att bruden vi snackat med på ticnet yrat i nattmössan och sagt till oss att spelningen börjar 19.00 när det  själva verket började 21.00, och då vi bokat tåg kl 22 så blir det lite.. tajt. Att betala 200:- för att se en 15 min-spelning hmm..

så vi snackar in oss hos vakten, han ber oss träffa honom på samma ställe om 30 min, vilket vi gör.
Vi får pengarna tillbaka, tackar så hemskt mycket och jag tänker att fan, dagens hjälte alltså. Det jag inte förväntar mig då är att han lägger till - sen har jag pratat med oskar, och ni ska få träffa honom.

ja.

lista ut resten.