Det är bara lönlöst. Waste of time. Ingenting kommer att bli bättre och ingenting kommer att bli sämre. Jag skulle vilja övertyga mig själv om att det är dumdristigt och fånigt, obetänksamt och rent ut sagt korkat. Men jag lyssnar inte längre. Jag tänker inte. Jag bara blundar, springer och hoppas på det bästa. Jag tror inte att det kommer att fungera så som det gjorde sist, vilket i slutändan ändå inte turned out fine. Jag tror att jag kommer att springa men ändå stanna kvar, för jag släpper inte allt igen. Inte lika lätt.