En krönika som jag nästan hade glömt bort trots att den sitter uppklistrad på min dörr. Det är så sjukt värt att läsa hela. Så ta dig lite tid. För jag kan praktiskt taget lova dig, du kommer att känna någonting iallfall.

Vi glömmer bort pojkarna. Ni glömmer bort pojkarna. Förstår ni inte det? I all iver att slå slag för flickorna glöms de bort. Pojkarna. I åratal har det kämpats för flickorna i svenska medier. Och missförstå mig inte nu, flickorna behöver lyftas fram. Hyllas. Tyckas om. Allt det där som saknats på grund av att generationer av män förtryckt skiten ur kvinnor världen över. Alla kampanjer som syftar till att lyfta fram och bygga upp unga flickor är både nödvändiga och beundransvärda.

 

Men hur är det med pojkarna?

 

Var det bara jag, eller var det en jävla kamp att överleva skolan, livet, meningen med allt även för oss pojkar? Var oron att passa in, rädslan att inte vara snygg nog, rolig nog, häftig nog, bara nåt som tjejerna kände? Var det så? Är det verkligen så? Är alla pojkar lyckliga ungar som det räcker att rufsa om håret lite på för att de ska må bra? Äh, ryck upp dig nu, killen. Sluta larva dig. Du gråter väl inte? Be a man for fucks sake. Jag tror att vi glömmer bort pojkarna. Att inte passa in, att inte veta var man hör hemma har inte med kön att göra.

 

Framför allt inte i Sverige.

 

De svenska flickorna är starka, stolta och alldeles underbara. Självsäkert tar de sig an världen på ett sätt som inte har nån motsvarighet nån annanstans. Och visst finns problemen där, det är inte det jag säger. Kraven finns där. Flickor, för det är nästan alltid flickor, skär sig i armarna och får ätstörningar.

 

Allt medan pojkarna glöms bort.

 

Var fjärde person med ätstörning är kille. Så är det idag. Kraven på att vara snygg, rolig och duktig på alla jävla sätt som finns är lika jobbig för killarna. Ni måste förstå det.

 

Eller kanske är det så att vi pratar om mig. Ok, säg att det är så. Låt oss göra det då. Vi pratar om mig.

 

Hela mitt liv har handlat om en vilja att passa in. Och en gnagande oro att jag aldrig kommer att göra det. Hela skoltiden handlade om att gå på äggskal. Rädslan att hamna utanför överskuggade allt annat. Trots att jag inte var mobbad skulle jag beskriva min grundskoletid som en enda lång pina. Stressen att duga, passa in, vara rätt, var fruktansvärd. Är fruktansvärd. Är den inte det?

Och är det bara nåt som tjejer känner? Tror ni verkligen det? Näää, men killarna mår bra, de har ju sin innebandy och grejer, de behöver fan inte klappas på.

 

De behöver ingen som säger att de duger.

 

Inga kramar.

 

Och vi som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela hö-hö-hö-mentaliteten i omklädningsrummen?

 

Eller de flickor som vet att de aldrig kommer publicera bilder på sig själva i ”dagens outfit” på nån blogg.

 

Vad gör vi med dem?

 

Kan vi inte bara enas om att det är ett helvete att växa upp? Kan vi inte bara säga att grundskolan är en tid som de flesta minns med hat? Nio år av umgänge med samma omogna människor gör att livet blir en kamp, oavsett om du är kille eller tjej, Så är det bara. Det handlar inte om kön.

 

Hur är det med alla dem som går i gymnasiet men aldrig varit i närheten av att kyssa någon? Vad gör vi med alla dem som sitter och garvar med när deras kompisar berättar om deras senaste hångel trots att de själva aldrig kommit närmare en kyss än en puss på ett party i mellanstadiet?

 

Vad gör vi med dem?

 

Jo, jag ska tala om vad ni ska göra. Ni kan fullkomligt strunta i dem. För nånstans i slutändan löser det sig. Det gör det. De som kämpat lyckas till slut. De tar revansch. Det handlar aldrig om hämnd. Det handlar om att bevisa för sig själv att man duger.

 

Det ordnar sig till slut. Det gör det. På vägen träffar man till slut nån som hånglar upp en mot en vägg. Det blir som man tänkt sig, om än lite senare. Oskulder förloras, självförtroenden byggs upp.

 

Man inser att man är en av dem som aldrig kommer passa in, men man inser att man duger ändå. På nåt sätt.

 

Jag började den här texten med att vilja slå ett slag för pojkarna, men jag inser att det inte handlar om det. Det handlar om oss alla, goddamnit. Det är ett rent helvete att växa upp. Är man inte för smal så har man för stor näsa eller för fula skor. Alltid är det nåt.

 

Grejen är att det ordnar sig till slut.

 

Du kommer träffa nån som älskar dig för den du är.

 

Du kommer träffa nån som tycker du är underbar.

 

Jag lovar.