Jag kan ramla och undra hur fallet kommer bli.
Blunda, tappa verklighetsuppfattnigen och
hoppas att det inte kommer göra alltför ont.
Men så tittar jag igen och så ser jag ditt leende.

Du ger mig känslan av att jag faktiskt har en livlina,
att jag inte behöver klara mig på egen hand jämt.
Att det är okej att falla en stund.