Tre veckor.

Ända sedan jag satte ena foten framför den andra i säter stad har jag funderat. Tänkt och undrat. Frågorna till mitt eget huvud var oändliga och jag förstod aldrig var den jagade känslan kom ifrån. Vart den evigt återkommande tröttnaden på allt föddes och varför den alltid slog mig i magen så hårt att jag tappade andan. Den kom alltid utan förvarning, släpandes på känslan av att springa tills benen inte bar mig längre. Jag kunde aldrig gå samma väg för många gånger. Jag tröttnade på böcker precis innan slutet.  Jag hatade mig själv för att alltid vilja lämna människor och platser bakom mig. Jag hade redan sett det här, varför ska jag se det en gång till?

Men tre veckor tog det mig.
På trappsteget ner till betongen stod det, Vad fan gör jag här?
Jag stirrade några sekunder på vad jag precis insett. Visste att jag hade någon att möta på ovanvåningen, så jag började gå, även fast känslan av att springa tog tag i mig igen.

Men jag vet nu.
Jag har svarat på mina frågor.