konsten att bara vara.
Vi satt i göteborg och blickade tillbaka,
jag sa ".. jag känner inte igen mig. Det är en helt annan människa".
Jag fick en känsla av obehag.
Fosterställning,
rynkad panna,
åska.
Du svarar med ett leende.
26 september 2008,
jag kallade det thomastajm,
jag såg candy för första gången,
kupolen & veronica maggio,
hah.
Det här,
den här,
får ett slut nu.
Den försvinner inte,
för jag vill inte radera någonting.
Men ni vet känslan.
Jag har aldrig gjort det förr,
jag lägger aldrig svart på vitt.
Jag springer,
gömmer mig.
Stänger igen och blåser ut ljusen,
tänder nya.
Glömmer.
Men till slut,
kommer allt ikapp.
kom ihåg det.
Kommentarer
Trackback
