Hon sa att jag har aldrig nånsin träffat någon som du.
Där jag ligger i hennes säng fullt påklädd, Kostymen har jag på det är ju lördag
Och följde med dig till en fest jag aldrig annars hade gått på?
Jag märker ganska snabbt att hon ej känner mig så väl, om hon hade gjort hade hon varit mer försiktig.
Jag märker ganska snabbt för hon skrev brev till mig igår, och jag hatar mig för jag vet att jag, jag kommer svika

Jag ser henne i ögonen sen ställer jag mig upp och jag vänder mina fickor ut och in.
Mina pusselbitar faller över hennes golv och det är nånting jag inte har berättat.
Hon sätter sig på golvet och ser över det jag har och hon börjar fast jag vet att det är hopplöst.
Jag sätter mig i fönstret som så många gånger förr, för att vänta på att de ska inse det är lönlöst.

Ändå har hon jag inte sett på många år så jag chansar och jag ber att hon ska pussla.
Hon har nåt i sin blick jag inte sett på många år så jag ser på henne och manar henne ”pussla”.

Bitarna är brända, de är trasiga och så. Dom är snea, allt för små och allt för stora
Tro mig när jag säger jag har försökt i 20 år. Jag har aldrig lyckats lösa mer än halva
Hon måste fått en flisa i sitt öga eller nåt, de är våta och de skär mig in i märgen
Hon snyftar till mig tyst att ”detta kommer aldrig gå”.
Och jag småler när jag nickar i förståelse

Hon skrev till mig igår att det är nåt jag inte vet. Det var nånting som hon skämdes för att säga.
Hon skrev att hon fått sår på sina händer och sin hals utav bitar som var vassa och för tunga.
Hon sa att inte hon gav upp men att hon sen förstod, att den tyngsta biten måste hon få hjälp med.
När hon skriver så så har jag lust att ringa upp,
och be och be och be att hon kommer tillbaka.